Den handlar om alla de dementa, eller bara gamla människor, som ibland glöms bort men också om de 1.3 miljoner anhöriga som vårdar dessa äldre släktingar i Sverige.
Jag tillhör inte de obehövda, de överblivna, de ovälkomna, de uträknade, de före detta, de utsparkade, de medicinberoende, de institutionaliserade, de fula, de sjuka, de feta, de hörselskadade, de synskadade, de långsamförstående, de sneda, de hoptryckta, de haltande, de amputerade, de matade, de blöjförsedda, de framåtböjda, de gråa, de vita, de kalhjässade, de halvlytta, de skrynkliga, de illaluktande, de bensårstäckta, de fläckade, de fläckiga eller de infertila, men en vacker dag kanske jag gör det, och du med, kära läsare.
Som flisor från en tappad vas limmas en människas liv ihop i denna mosaikberättelse. De stora är lätta att passa in men de små lämnar fula kanter efter sig och vissa blir kvar på golvet, under någon soffa eller fåtölj. Tillsammans skapar bitarna ett porträtt av en vital och levnadsglad man som de sista åren förvandlas till en vandrande zombie i sin egen begränsade värld. Den skildrar också de anhörigas ansträngningar att göra hans liv drägligt dessa sista år i demensens tecken. Skildringen kan dessutom ses som en beskrivning av, eller hyllning till, alla lågavlönade anställda inom äldrevården.