Utdrag från Bokmässemassakern
”Nån idiot har sprängt halva Svenska Mässan i luften.”
”När hände det?”
”Alldeles nyss. Reuterhusen ringde precis.”
”Vad gjorde han där?”
”Som du vet har det förekommit en hotbild mot Vilks. Därför bevakade han området utanför entrén.”
”Vilks? Han med drivvedsmonumentet i Skåne?”
”Han ja.”
”Är Daniel okej?”
”Det sa han inte. Kom så sticker vi.”
Den dova smällen fick alla spårvagnsresenärer vid Korsvägen att vända sig mot ingången till Svenska Mässan. Några hukade. Explosionen följdes av klirrande ljud och ett bolmande moln som spred sig ut genom entrén mot den öppna ytan framför utställningskomplexet. Luften fylldes av en torr betonglukt, planen framför mässan liknade inom några sekunder ett skräpigt torg med mängder av papper, plastmuggar, förlagskassar, broschyrer och innehåll från papperskorgar som flög omkring. En rökpelare steg mot den klara hösthimlen, som det tycktes tiotals meter upp i luften. Glassplitter täckte området närmast mässan. Brandlarm ljöd. En vakt i dammig uniform repeterade ”ut, ut, ut” medan han gestikulerade mot den öppna ytan med spårvagns- och busshållplatser framför mässområdet.
Människor kom springande ut ur byggnaden, många skrikande, andra helt tysta. De var täckta av damm, som låg som ett täcke över håret och fick dem att likna lerdockor. Deras kläder var belagda med ett lager av samma stoft och de flesta hade fläckar på bröstet eller byxorna. Många hade sönderrivna eller söndertrasade jackor, blusar, skjortor och byxor. Andra som rusade ut hade blod rinnande från pannan och kinderna, medan andra blödde på händerna eller från jack i näsan och huvudbottnen. Flera kom stödda på människor och haltade eller hängde på dem som kunde gå. Ansiktena var täckta av sot och blod. Några tog sig för öronen och behöll händerna där. I deras blickar kunde man läsa rädsla, chock och smärta.
”Folk slets i stycken.”
”Jag klev över döda människor.”
”Smällen ringer fortfarande i mina öron.”
Många fortsatte att halvspringa över Korsvägen i par eller i små grupper mot Universeum, Nordens största Science Center. Alla såg ut att ha en tanke, att ta sig så långt från mässområdet som möjligt. Av dem som kom ut från huvudentrén ensamma sjönk de flesta ihop så fort de lämnat Bok & Bibliotek. Kollektivtrafiken stod redan helt stilla. Trottoarkanterna och spårvagnsspåren fylldes av dessa trashanksliknande varelser som stumma stirrade framför sig. Allting hade hänt på mindre än tre minuter.
”Jag hittar inte min mamma.”
”Min väninna ligger död på golvet.”
Ebba Reuterhusen, en ung kvinna på närmare 30 år, satt i baren högst upp i Gothia Tower före krevaden. Hon snittade en smörgås medan hon funderade på framtiden och sin arbetslöshet. Att bli journalist var en dröm för henne, att fortsätta spela gitarr och sjunga på klubbar och barer en annan. Hon tog fram en post-itlapp ur väskan och skrev ”ovisshet”. Det fick bli dagens ord. Kylskåpsdörren skulle få ännu ett ord bland alla de andra hittills under året.
En medelålders man av sydeuropeiskt utseende betraktade henne utan att som han trodde det märktes. Han såg hennes obestämbara gröna eller blåa ögon med mörka ögonbryn, hennes mörkt målade långa ögonfransar, hennes ljusa hy, den raka näsan med fräknarna. Han studerade de jämna tänderna när hon drack sitt vatten och de små lodräta rynkorna vid båda sidor av munnen. Han konstaterade att hon hade en oval haka. Han tittade bort för att inte väcka hennes uppmärksamhet men blicken återvände till henne som om en kraft höll hans huvud hårt och tvingade honom att se åt det hållet. Senare upptäckte han att hennes blonda hår var bakåtkammat och kort på sidorna. Just när han konstaterade att öronen syntes helt och att hon hade hål i öronen, small det.