1930
Under tystnad steg de uppför de lätt knarrande trätrapporna i landshövdingshuset i Haga. När de kom till vindsdörren släppte fadern taget om armen på pojken. Fumligt fick han fram nyckeln, höll en fot så att dörren inte skulle slå igen, släppte förbi sin sjuårige son och de kom in på vinden. Dörren smällde igen bakom dem.
Bruno kände lukten av torrt, varmt trä, en doft som han under resten av sitt liv alltid skulle förknippa med denna händelse. Den knastertorra luften, där dammet dansade som små insekter och solen letade sig in bland takfönstren, skulle förbli ett ovälkommet minne.
De kom fram till familjens skrubb. Fadern låste upp, pekade in mot den bortre delen och knuffade lätt till sonen i ryggen. Hittills hade ingen yttrat ett ord men nu öppnade pappan munnen.
“Sätt dig på kofferten längst in. Där stannar du tills jag hämtar dig. Och hitta inte på nåt. Det är nog med det nu. Använd plåtburken om du behöver.” Han låste bräddörren och Bruno hörde hur kedjan skramlade i pappans hand, såg hur den sattes fast och genom rutmönstret i metallstaketet såg han fadern utan ett ord försvinna mot vindsdörren.
Genom gallret skymtade andra skrubbar med allsköns bråte. Där stod resväskor, gamla pinnstolar, skavda byråar, kälkar, staplade plankor, högar av dagstidningar och säckar med kol eller briketter. På en tvärgående balk över huvudet på honom verkade fåglar ha suttit. De vita fläckarna tydde på det. Han funderade på hur de kunde ha kommit in och ut. Under taket hängde en stor spindelväv med skalet av en insekt, en fluga eller en mal, kvar. Han vred på huvudet och la märke till en kostym som hängde på en vägg. Hur vågade nån hänga dyra kläder på en vind? De kunde bli förstörda av mal eller bli stulna.
Dagen segade sig fram, blev eftermiddag och kväll. Hur länge skulle han bli tvungen att stanna här? Han hade redan använt plåtburken och dessutom kurrade magen. När det varma träet i takkonstruktionen började knarra och knäppa kände han för första gången oron komma vällande. Genom solens förändrade läge skapades skuggor på vinden. De långa rörliga armarna som trängde in genom fönstergluggarna skrämde honom. Pappa eller mamma kommer väl snart? Eller får mamma inte hämta honom för pappa? Tänk om de kommer sent i kväll?
Nu hade någon släckt solen och vinden låg i skymningsskugga. Bruno kröp in längst bak i skrubben. Han flyttade en låda och ställde amerikakofferten på den så att det bildades ett utrymme bakom dessa. Där kröp han ihop och gjorde sig så liten det bara gick. Han blundade för att slippa se den verklighet och den overklighet han befann sig i. Han intalade sig att vara stor, inte någon lipsill. Han vädjade till sig själv att inte gripas av panik, att inte dramatisera situationen. Det fanns ingen på vinden, inget farligt kunde hända, det var bara långtråkigt. Han kunde sova i sin hopkurade ställning. Det var inget märkvärdigt med det. Det gick inga mördare lösa här uppe, inga giftormar väntade i mörkret och inga råttor kunde bita ihjäl honom. Hörde han ett ljud? Var det pappa som kom för att befria honom? Nej, det var någon som gick i trappan. Vindsdörren öppnades. Han vågade inte säga något. Pappa kunde bli arg. Han satt kvar. Ljuset tändes och någon harklade sig. Det var inte pappa. Klampande steg fortplantade sig, en skrubb öppnades, något skramlade, en hostning hördes, någonting rasade, fötter i träskor klampade tillbaka och dörren smällde igen och personen försvann ner i huset. Bruno var rädd, så rädd han aldrig varit tidigare i sitt liv. För första gången på länge grät han, stilla och flödigt rann tårarna ner på knäna. Han spände armarna runt smalbenen och tryckte så hårt han kunde. Finns det spöken, finns det monster och finns det varulvar?
Han vaknade av ett märkligt ljud. Det kom från taket. Visst, det regnade. Dropparna landade tungt och förändrade stämningen till något han kände igen. Han reste sig, ställde sig vid gallret och kände att det värsta var över. De måste vara morgon nu. Bredvid honom låg plåtburken. Allt hade runnit ut. Han måste ha knuffat till den i mörkret under natten. Nu skulle pappa bli arg för det också.
Vindsdörren öppnades. Han hörde en bekant röst.