Viking välter glas
– Fröken, fröken. Titta vad Viking gjorde.
– Vad har du gjort nu då?
– Det bara blev så.
– Han menade det inte.
– Du ska alltid försvara honom, Beyan.
– Ja, det gör hon alltid.
– Jag tycker bara att ni alltid är på honom.
– Hör här, Viking. Nu sätter du dig i studiehallen igen. Du vet vad du ska göra.
– Okej, fröken. Han såg faktiskt nöjd ut när han sa det. Han tyckte att Ann-Louise också gjorde det. Men kom ihåg att det här är jätte-, jätte-, jätteorättvist, bara så du vet.
Som så många gånger förr måste Viking lämna klassrummet mitt i en lektion. Han var som en modern Emil i Lönneberga som alltid ställde till det för sig. I Vikings fall var det ibland lite annorlunda förstås. Han var allt lite elak och ville bråka. Emil, däremot, hamnade i konstiga situationer som han ofta var oskyldig till.
Nu satt Viking vid det stora gruppbordet, ensam och tyst. Han hade sett till att få med sig block, penna och suddgummi. Annars var det ingen mening att bli utkörd.
… … …
Jättefamiljen
– Vad är det för oväsen? Är det jordbävning, mamma?
– Nej, det är nog Stams och Asks olydiga barn som kastar stenblock igen.
– Stam och Ask? Vilka är dom?
– Har jag inte berättat det? Det måste jag väl. I alla fall. Det är en stor familj med jättar. Dom bor i Sjöområdet i utkanten av stan. De har bott där i generationer. Mitt i skogen.
– Men hur kan dom höras ända hit? Det är ju jättelångt.
– Ja, det är minst en dagsresa, men kastar man stora stenbumlingar hörs det.
Ja, nu undrar du förstås vilka jättarna är, så det ska jag berätta för dig. Det hela började för många, många tusen år sedan. På den tiden fanns inte Laholm, Stockholm, Östersund eller Kiruna. Istället bodde folk lite överallt, vid sjöar, vid bäckar, i skogar och på kullar. De åt det som fanns i marken och den fisk som simmade i vattnet.
Tillbaka till jättarna: De levde i skogen mellan sjön i öster, kärret i norr och berget i väster. De hade byggt stora underjordiska hem, jättelika grottor, i sluttningarna i skogsområdet. Knappast några människor hade sett eller hört dem, men alla visste att de fanns där. Du kanske undrar hur så stora varelser kunde undgå att synas eller höras. Svaret är enkelt. De pratade inte, de viskade. Dessutom visade de sig bara på natten och någon enda gång en tidig morgon. Och vattnet undvek de. Det var otrevligt att bli våt om kroppen och det tog lång tid att torka. Men ibland var de riktigt barnsliga och skvätte vatten på varandra. Då glömde de att vatten var otäckt. Det var ju bara en lek.
Med sina enorma fötter trampade de omkring i mossa och på stenar men så försiktigt att spåren ofta kunde förväxlas med stora djurs. Varför satte de ner fötterna så elegant och varsamt? Jo, de hade nämligen en regel, att man inte fick förstöra naturen i onödan. Jättarna var en del av den och den en del av dem.
Men som ofta, när man var barn, följde man inte alltid de regler som fanns. Det var ganska spännande att bryta mot dem och ha lite kul. Därför hände det att Ryd och Alme, barnen till Stam och Ask, hittade på hyss när de trodde att ingen såg dem.
Fram på morgonen, när solen lyfte sig över sjön, och strax innan de skulle krypa ner i grottan för att sova under dagen, kunde de få idéer i huvudet.
Att lyfta tunga stenblock och vräka dem nerför någon sluttning var ett sådant nöje. Att känna hur musklerna arbetade, att känna svetten rinna nerför armarna och att känna hur stenblocken tog fart och flög nerför det lilla berget, det var roligt. Att se hur de landade nere i dalen eller på andra sidan med ett högt brak som gjorde ont i huvudet var spännande. Det var det bästa man kunde göra en fin tidig morgon. Det tyckte i alla fall de två jättebarnen Ryd och Alme.
Men då kom väl föräldrarna springande med en gång? De måste ju ha hört dånet av nedkastade stenar. Nej, det gjorde de inte. De här jättarna hade ganska dålig hörsel. Satt de eller stod bredvid varandra kunde de prata och höra bra. Men på längre håll var det omöjligt. För dem var det som att lyssna på ljud med instoppad mossa i öronen. Men när de skrattade trodde människorna att det var oväder eller åska. Det dånade över hela landskapet.
Deras ögon var inte heller till någon större nytta. De plirade mest och försökte förstå vad de såg. Ibland gick det bra, ibland inte. De kunde braka in i träd eller ramla över stenblock. Hela tiden hände små olyckor.